Metamfetamin och Effektivitet på Arbetsplatsen – En Politisk Analys av Morgan Pé

Jag har skrivit många artiklar i mitt liv, ingen av dom utan metamfetamin i kroppen. Metamfetamin är min livslåga, och det är min vänta nej jag glömde vad det var. Jag har märkt att jag skriver artiklar 30% snabbare och får endast 6% färre idéer när jag är under ämnets påverkan. Det är en 36% högre total produktivitet (gör matten själv, det stämmer). Jag är aldrig gladare än vad jag är på arbetsplatsen och skriver under påverkan av metamfetamin och aldrig ledsnare än när jag behöver möta min fru nykter. Jag har flera pojkleksaker som jag tar hand om endast under metamfetaminets påverkan för jag är rädd hur de skulle se på mig om jag kom till dem som mitt tråkiga vanliga själv, jag kan inte heller få bånge nykter. Under påverkan känner jag en starkare koppling till naturen, jag känner mig förenad med mitt animalistska förslutna och med apan som för flera hundra år sen gått på Afrikas kust plockandes skaldjur endast för ett kunna utvecklats till mig och microdosea på arbetsplatsen. Men vad menar jag med det?

När jag är under påverkan så skriver jag så fort, det är galet, jag skriver snabbare än superman för jag skriver så snabbt. Det gör så att jag skriver fler artiklar och har mer tid mellan artiklarna att ha rätt. Men det har jag redan skrivit om i en tidigare artikel. Jag får även fler artiklar skrivna, typ 50% mer tror jag om jag tror rätt vilket jag gör. Jag mår så bra just nu att du önskar att du mådde som mig för jag är så produktiv och arbetet är min sanna kärlek det är därför jag är så lycklig när jag jobbar bra. Vi borde alla sikta mot att bli mer produktiva och då även lyckligare arbetare. Det är darför jag tar metamfetamin och det är tack vare det jag skriver så bra politiska analyser för jag tänker så effektivt och snabbt så det bara kommer ur mig och jag har rätt så snabbt som möjligt min korrekta “statements” som dom säger i USA per minut är ca 10 vilket är rekordnummer från vad jag vet. Tack för mig, rösta på FnASse och vad mer jag nu är kontraktuellt obligerad att säga men inte minns.